Dalakullan

Ren och skär ångest i bröstet, det enda jag tänker på är nästa veterinär besök den 29:e januari. Känslan hit intills är inte bra, tycker inte att det blivit något bättre. Varje gång jag tänker på det börjar jag att gråta så ni kan ju förstå hur mycket jag gråtit det senaste. Vad är rätt och vad är fel, om veterinären säger att det inte finns något att göra. Ska hon vara med hem igen eller inte. Det värsta är om hon är så pass dålig att vi måste ta bort henne så tror jag inte att jag klarar att vara med när det sker. Jag kräks nästan bara av tanken, jag tror inte att jag kan vara så stark att hon kommer känna sig trygg. Det är sånna här tankar jag tänker, jag kan inte rå för det heller. Det är klart att jag hoppas hoppas hoppas på det bästa. Men veterinärens ord återkommer hela tiden, blir det inte bättre så ser det mörkt ut. Men det är en vecka kvar än och och jag hoppas att det kommer att ske ett mirakel.