Dalakullan

Idag tyckte jag att Angelina andades lite sämre igen dock inte som hon gjorde förra veckan... Så jag ringde djursjukhuset så visade sig att dom hade en tid ledig hos Hjärt- och Ultraljudsspecialisten (Madelene) om en halvtimme. Vi skulle ändå gjort återbesök hos henne imorgon så det passade ju bra. Så jag satt mig med Nasse i bilen och körde dit det är ren ångest hinner tänka alla tankar och bli jätteledsen. Det första dom (Madelene och sköterskan) sa när dom såg henne igen var: världens trevligaste lilla hund vi kommer ihåg dig sen sist. Det värmde i mitt ångest fyllda hjärta. Dom ville röntga henne innan ultraljudet för att se om hon hade kvar massa ödem för då var det ingen idé att ultraljuda igen. När dom kom tillbaka från röntgen så sa Madelene att du känner verkligen din hund, det värmde oxå jätte mycket fast då väldigt bitterljuvt. Eftersom jag då fick bekräftat på att det inte blivit bra. Så nu har dom satt in tunga artelleriet för att få bukt med ödemet ändå mer vätskedrivande dels upp igen på 1/2 tablett 3 ggr/dagen samt en 1/4 del 1 ggr/dag av annan sort. Det var på håret att hon blev inskriven igen men Madelene trodde att hon skulle må bäst hemma hos matte. Nu slipper man ångesten med att inte vara närvarande. Nytt återbesök på tisdagen den 29/1 skulle igentligen varit den torsdag-fredag veckan innan men då var Madelene ej på plats. Hon vill helst att vi kommer till henne det vill jag med eftersom hon är specialist på hjärtan. Har hon blivit sämre till sitt återbesök så ser det riktigt mörkt ut. Men det känns ialla fall jättebra att Madelene bryr sig om Angelina och oxå vill att hon ska bli bra, det känns ialla fall så och det känns äkta. Dom verkar inte vara vana med små snälla chihuahuas, bara bråkiga ;)

Det som är så svårt är att hon är ganska pigg och glad så det märks inte att hon är sjuk förutom på andningen, enligt djursjukhuset så borde hon må sämre samt hosta men hon har inte hostat något alls. Samtigt är jag jätte jätteglad att hon mår så pass bra som hon ändå gör. Jag och B får ändå ställa in oss på att vi kanske måste ta ett tråkigt beslut, hon kan ju tyvärr inte leva utan sitt lilla hjärta. Beslutet kommer bli så mycket jobbigare om hon ser så frisk ut. Kommer hon inte att bli bra ska hon inte behöva att plågas i onödan. Så nu hoppas vi (och även ni hoppas jag) att hon blivit bra/bättre på sitt återbesök så vi slipper ta tråkiga beslut. Jag vet att hon har kommit upp i den aktningsvärda åldern av 9 år men finns det en chans att hon kan bli bättre så ska den tas. Småhundar kan ju bli bortåt 15 år gamla.